Dag 3

Sitter och äter frukost... en frukost jag aldrig trodde att jag skulle äta. Kvarg med tinade blåbär och hallon, havregryn och en liten pytteskvätt linfröolja... och så hällde jag i lite lite stevia så att det inte skulle bli supersurt/beskt. Och det är verkligen hur gott som helst! Och så ett kokt ägg och en slät kopp te.
 
Tränade första passet igår på badhusets gym medan Gunnar badade med barnen. Är ju himla tur att jag tränar på Friskis gratis för utbudet på badets gym var inget vidare.
Och som rubriken lyder så är jag redan inne på dag 3 och förändringar märks redan, helt otroligt!
Vågen visar -3 kg och hängbuken har minskat 5 cm på bara1 vecka, gissa om jag taggad till tusen 😃
Maten är inte fy skam den heller, får ju välja mellan kyckling, magert kött, vilt eller vit fisk... jag som trodde det skulle bli enformigt, tji fick jag så fel jag hade 😊

Nu ska jag klä på barnen så ska vi bege oss ut och se vad vi hittar på för skoj. Gunnar har haft barnen väldigt mycket denna vecka så jag tänkte att han skulle få vila lite 😊 Lite senare ska barnen få leka min sin bästis Love, så himla roligt att de fattat tycke så för varandra 😍

Ha en underbar dag allesammans, för det ska jag ha 😃

Här händer mycket!

Ja! Sedan jag skrev sist har en del hänt. Jag har fått ett jobb... ett heltidsjobb, på ett av Apoteken i stan. Det känns fortfarande nästan lite för bra för att vara sant, för sånt här brukar liksom inte hända mig. Men jag är så lycklig över detta! Kommer vara evigt tacksam till Lotta som tipsade om mig till chefen 😃
 
Nu sitter jag och är på väg upp till Stockholm för min första utbildningsdag. Jag kommer i slutet av juni vara klar som egenvårdsrådgivare. Det är 3 utbildningstillfällen i Sthlm och så 2 webmöten från jobbet. Så himla spännande! Är spänd, nervös och förväntansfull inför morgondagen! Allt har gått så otroligt fort, fick börja jobba dagen efter anställningsintervjun.. eller ja, jag går utöver samtidigt som jag praktiserar och lär mig ☺ Har helt fantastiska kollegor, som även de verkar tycka det ör roligt med en ny frågvis människa 😊 

Tiden går...

men minnena består. Kommer på mig själv rätt ofta att jag går och tänker på Malin. Ibland med ett leende på läpparna, ibland med tårar i ögonen. Det är snart 3 år sedan hon försvann ur våra liv... 3 år som varit som en bergochdalbana. Efter Malins dödsfall kom 2 dödsfall till i familjen, min moster och min pappa. Malin va som en syster, den lillasystern jag aldrig hade haft innan. Hon va klok den däringa Malin... trots fast hon va sjuk. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i hennes rum och tittade på skräckfilm (som alltid), och så kommer hennes storebror inrusande och skrämmer skiten ur oss! Att vi skrattade samtidigt som vi fick varsin hjärtattack. Eller när vi skulle gå in på Elake måns och käka baguette, jag missade att dörrarna inte öppnade sig och gick rätt in i dom.. då hade Malin väldigt roligt, haha. Hon lärde mig mycket även om hon inte var medveten om det. Mina uppsatser i psykiatri på Campus handlade ofta om Malin, jag hade henne och hennes diagnoser som exempel. Jag lärde mig mycket om Asberger och vad det innebar att vara schizo affektiv. Jag lärde mig om depressioner och panikångestsyndrom (det senare blev jag ju själv drabbad av senare). Jag älskade verkligen denna tös som min egen syster, och jag ville alltid hennes bästa. Som Malins mor uttryckte sig en gång "Olika falla ödets lotter..." Ja, det stämmer. En del är födda med silversked i truten och har aldrig behövt kämpa för sig. Jag önskar att Malin hade haft samma tur som min kusin, som va med om en liknande olycka. Men nej... alla kan inte ha den turen tyvärr. Att Malin dog bevisar (för mig) att det inte finns någon gud. Jag har alltid trott på något högre än oss, men när inte Malin överlevde släcktes den tanken. Jag tror däremot på andevärlden, och jag vet att Malin har varit här. Hon har lekt med Maya, hon har visat sig för mig... två gånger. Kanske fler, men kanske inte alltid har uppfattat det. Jag sörjer Malins bortgång mer än vad jag sörjer pappas. Malin va för ung, pappa blev ändå 66 år. Pappa och jag hade inte så god kontakt heller tyvärr...
Ja, nu har jag nog skrivit av mig lite.