Tiden går...

men minnena består. Kommer på mig själv rätt ofta att jag går och tänker på Malin. Ibland med ett leende på läpparna, ibland med tårar i ögonen. Det är snart 3 år sedan hon försvann ur våra liv... 3 år som varit som en bergochdalbana. Efter Malins dödsfall kom 2 dödsfall till i familjen, min moster och min pappa. Malin va som en syster, den lillasystern jag aldrig hade haft innan. Hon va klok den däringa Malin... trots fast hon va sjuk. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i hennes rum och tittade på skräckfilm (som alltid), och så kommer hennes storebror inrusande och skrämmer skiten ur oss! Att vi skrattade samtidigt som vi fick varsin hjärtattack. Eller när vi skulle gå in på Elake måns och käka baguette, jag missade att dörrarna inte öppnade sig och gick rätt in i dom.. då hade Malin väldigt roligt, haha. Hon lärde mig mycket även om hon inte var medveten om det. Mina uppsatser i psykiatri på Campus handlade ofta om Malin, jag hade henne och hennes diagnoser som exempel. Jag lärde mig mycket om Asberger och vad det innebar att vara schizo affektiv. Jag lärde mig om depressioner och panikångestsyndrom (det senare blev jag ju själv drabbad av senare). Jag älskade verkligen denna tös som min egen syster, och jag ville alltid hennes bästa. Som Malins mor uttryckte sig en gång "Olika falla ödets lotter..." Ja, det stämmer. En del är födda med silversked i truten och har aldrig behövt kämpa för sig. Jag önskar att Malin hade haft samma tur som min kusin, som va med om en liknande olycka. Men nej... alla kan inte ha den turen tyvärr. Att Malin dog bevisar (för mig) att det inte finns någon gud. Jag har alltid trott på något högre än oss, men när inte Malin överlevde släcktes den tanken. Jag tror däremot på andevärlden, och jag vet att Malin har varit här. Hon har lekt med Maya, hon har visat sig för mig... två gånger. Kanske fler, men kanske inte alltid har uppfattat det. Jag sörjer Malins bortgång mer än vad jag sörjer pappas. Malin va för ung, pappa blev ändå 66 år. Pappa och jag hade inte så god kontakt heller tyvärr...
Ja, nu har jag nog skrivit av mig lite.
 

Det här med övervikt...

 
 
Vet ni vad jag är rädd för? Såklart inte... jag är rädd för att träffa vänner som jag inte träffat på 2 år. Trots att jag vet att de inte tycker jag är mindre värd pga hur jag ser ut i kroppen så tycker jag att det är pinsamt ändå. Löjligt va?! Jag vill inte höra av andra att jag är större än förut, jag vet det själv nämligen. Att jag driver med mig själv är som ett slags självförsvar, tänker att då kanske inte andra gör narr av min vikt.. Blir förbannad när jag ser människor göra sig lustiga över andras övervikt. Vad vet de om varför just den personen är överviktig? Viss psykofarmaka kan leda till viktuppgång (nu äter inte jag några mediciner, utan jag har "bara" hetsätit och "njutit" av livets goda ting och tyvärr har jag inte superduperkroppsförbränning som en del människor har som faktiskt inte tränar). Läste för någon vecka sedan att stress och dålig sömn kan påverka viktnedgång. Och tro det eller ej, har inte stoppat i mig en jäkla massa skit under denna månad. Äter vanlig husmanskost och har hållt mig till att äta nå gött 1 dag i veckan, dessutom går jag flera kilometer varje dag, men det verkar liksom inte hjälpa... vad gör jag för fel?! Har inte råd att anlita en PT/kostrådgivare heller... men det är ju just en sån jag skulle behöva. Nån som pekar fingret i rätt riktning, nån som kan säga vilken sorts träning som ger bäst resultat på mig och min kropp. Jag tycker det är superkul att träna, men jag vet inte VILKA muskler eller delar av kroppen jag ska rikta in mig på? Jag har problem med ena foten och vågar inte belasta den för mycket, har ont i ländryggen  och har fortfarande jordens jäkla foglossning emellanåt och det gör så sabla ont när det hugger till!
 
Tror jag kom av mig... som vanligt.
Till mina vänner, jag vet att ni inte dömer mig över hur stor jag är, men jag kommer inte undan att känna mig obekväm i mig själv i andras sällskap.
 

Dimmigt

Idag vaknade vi till en väldigt dimmig morgon,  jag hoppas det lättar under förmiddagen.

Gunnar är på jobbet... han skulle göra ett monsterpass, 06-18. Är lite orolig för hur det ska gå med barnen själv idag. Maya sover än... hon fick komma hem igår. Åt ingenting på hela dagen, endast 1 glas äppeljuice och så ville hon sitta i knät hela tiden. Jag hoppas att hon kommer vara piggare idag och kan sitta själv, annars är jag rätt låst. Hon hade fortfarande ont i huvudet igår, tack och lov inget mera kräks, enbart kväljningar. Läste att man kunde vara illamående när man fått hjärnskakning.

Imorn kommet iallafall mor hit under förmiddagen, känns så himla skönt :)

Nu ska jag fortsätta mysa med Nora, lite egentid :)