Våren

Ja, idag är dagen jag hörde att våren skulle dra in över stan. Visst har det varit lite varmare stundtals, men det blåste ju nordanvind på eftermiddagen, huga!

Ja, jag fortsätter lära mig massa nytt på jobbet varje dag. Ibland känns skallen fullproppad, det är precis som om det inte får plats mer, utan det måste bearbetas och lagras på de rätta ställena. Trivs så otroligt bra med både jobbet och arbetskamraterna. Det är så att jag fortfarande nästan inte kan tro att det är sant! Den 18e maj åker jag upp till Stockholm igen för utbildning nummer 2, dock utan familjen denna gång. Det känns både bra och mindre bra.... skönt och mindre skönt... kommer kännas ensamt med ljuvligt. Ser fram emot den med en skräckblandad förtjusning, speciellt med tanke på att jag ska sova på hotell, alldeles själv, hohohoo! Blir nog bra.... när jag virrar bort mig i tunnelbanan 😂🔫

Idag har iallafall varit en härlig dag. Först öppna förskolan på förmiddagen med Emma och hennes twins, sedan blev det att röja med Esmeralda och Lotta. Nora och Esmeralda är verkligen ett riktigt radarpar, gullungar!
 

Här händer mycket!

Ja! Sedan jag skrev sist har en del hänt. Jag har fått ett jobb... ett heltidsjobb, på ett av Apoteken i stan. Det känns fortfarande nästan lite för bra för att vara sant, för sånt här brukar liksom inte hända mig. Men jag är så lycklig över detta! Kommer vara evigt tacksam till Lotta som tipsade om mig till chefen 😃
 
Nu sitter jag och är på väg upp till Stockholm för min första utbildningsdag. Jag kommer i slutet av juni vara klar som egenvårdsrådgivare. Det är 3 utbildningstillfällen i Sthlm och så 2 webmöten från jobbet. Så himla spännande! Är spänd, nervös och förväntansfull inför morgondagen! Allt har gått så otroligt fort, fick börja jobba dagen efter anställningsintervjun.. eller ja, jag går utöver samtidigt som jag praktiserar och lär mig ☺ Har helt fantastiska kollegor, som även de verkar tycka det ör roligt med en ny frågvis människa 😊 

Tiden går...

men minnena består. Kommer på mig själv rätt ofta att jag går och tänker på Malin. Ibland med ett leende på läpparna, ibland med tårar i ögonen. Det är snart 3 år sedan hon försvann ur våra liv... 3 år som varit som en bergochdalbana. Efter Malins dödsfall kom 2 dödsfall till i familjen, min moster och min pappa. Malin va som en syster, den lillasystern jag aldrig hade haft innan. Hon va klok den däringa Malin... trots fast hon va sjuk. Jag kommer ihåg en gång när vi satt i hennes rum och tittade på skräckfilm (som alltid), och så kommer hennes storebror inrusande och skrämmer skiten ur oss! Att vi skrattade samtidigt som vi fick varsin hjärtattack. Eller när vi skulle gå in på Elake måns och käka baguette, jag missade att dörrarna inte öppnade sig och gick rätt in i dom.. då hade Malin väldigt roligt, haha. Hon lärde mig mycket även om hon inte var medveten om det. Mina uppsatser i psykiatri på Campus handlade ofta om Malin, jag hade henne och hennes diagnoser som exempel. Jag lärde mig mycket om Asberger och vad det innebar att vara schizo affektiv. Jag lärde mig om depressioner och panikångestsyndrom (det senare blev jag ju själv drabbad av senare). Jag älskade verkligen denna tös som min egen syster, och jag ville alltid hennes bästa. Som Malins mor uttryckte sig en gång "Olika falla ödets lotter..." Ja, det stämmer. En del är födda med silversked i truten och har aldrig behövt kämpa för sig. Jag önskar att Malin hade haft samma tur som min kusin, som va med om en liknande olycka. Men nej... alla kan inte ha den turen tyvärr. Att Malin dog bevisar (för mig) att det inte finns någon gud. Jag har alltid trott på något högre än oss, men när inte Malin överlevde släcktes den tanken. Jag tror däremot på andevärlden, och jag vet att Malin har varit här. Hon har lekt med Maya, hon har visat sig för mig... två gånger. Kanske fler, men kanske inte alltid har uppfattat det. Jag sörjer Malins bortgång mer än vad jag sörjer pappas. Malin va för ung, pappa blev ändå 66 år. Pappa och jag hade inte så god kontakt heller tyvärr...
Ja, nu har jag nog skrivit av mig lite.