Om mig och mitt liv

På väg hem efter jag lämnat Maya på förskolan så pratade jag med mamma i telefon. Frågade lite mer ingående om morsans barndom, för jag visste att hon inte hade haft det lätt som fosterbarn på 50- och 60-talet. Inte nog med att hon blev misshandlad av morfar, så fortsatte misshandeln i fosterhemmet. Mormor fick inte träffa sina barn, så hon hade smugit in i klassen och ställt sig längst bak när mamma slutade första klass, och smög sedan ut efter de sjungit klart. När mamma sedan satt i droskan igen så såg hon mormor gå längs vägen, i en grå dress med en brun handväska i ena handen och en näsduk i den andra. Kan ni förstå att jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när hon berättade detta?! Och så hade mormor gått till mammas fosterhem och tänkte att hon får väl ta fighten med fosterföräldrarna, men de var ute just då och mamma slängde sig upp i mormors famn.. de satte sig på soffan och mamma sa bara: "ta mig här ifrån mamma, ta mig härifrån." (tårar återigen) Mormor sa att hon skulle komma tillbaka dagen efter, men så blev det ju inte och mamma väntade och väntade... Hon träffade inte mormor förän hon va 18-19 igen, och då hade mormor och hennes dåvarande man åkt moped ända från Skåne och upp till Överturingen. Mamma kände inte igen henne först, men sedan trillade poletten ner.. den sommaren så hälsade mormor på alla sina barn igen.

Mormor hade ingen aning om att 3 av hennes 4 barn som va placerade på fosterhem for illa där som barn.

Tänk er att ta beslutet att lämna ifrån er era barn för att de far illa av den ena föräldern i hemmet, och sedan flera flera år senare få reda på att misshandeln fortsatte.

Detta är ändå bara en bråkdel av vad mamma berättade... En av mina mostrar blev så illa misshandlad av morfar att hon sov ett dygn efter det. Tänk.. ändå är det inte länge sedan som agan förbjöds här i Sverige. I Danmark var de jävligt sega med att förbjuda agan... va i mitten på 90-talet.

Jag hatar folk som slår, och speciellt de som än idag slår sina barn.

Det som är så tragiskt är att när morfar låg inför döden så var hans sista ord till mamma: " Nitan, aldrig har jag väl varit dum?" En man med dåligt samvete låter det som i mina öron... mamma sa såklart nej, för att han skulle få dö i frid.

Huuua, blir tårögd bara jag skriver om det!