Åh, en dator!? Här kommer förlossningsberättelsen!

Första gången på jag vet inte hur länge som jag sitter vid datorn. Har städat lite här hemma... Nora är nöjd med att ligga på mage här i soffan en så länge, kors i taket! För er som inte vet så kräver denna lilla dam extremt mycket närhet.. skriker så fort en lägger ner na, phust.
 
Såhär gick det till när Nora kom till världen:
 
Måndag 28/10
Fick rycket och körde storbakning mitt på dagen. Drog till med blåbär-och hallonpaj, drömmar och scones. Morsan sa att inatt ska du se att det drar igång, bara för att jag fick idiotrycket. Jag tänkte att det inte skulle göra det, jag ville inte att det skulle dra igång heller med tanke på att en klass 2-varning var utfärdat för den beryktade stormen Simone. La mig vid 21 på kvällen för jag va trött.. hade haft lite förvärkar på kvällen, men det va såna där mesiga svaga som jag haft ett par veckor. När jag väl la mig så kände jag att de kom mer regelbundet och att de inte försvann... bad en stilla bön över att det skulle dra igång på riktigt. Mellan 21.30 - 02.00 ca så låg jag och klockade värkarna, och andades genom varenda en. De gjorde inte jätteont, men kände mig orolig över att det kunde gå fort denna gång. Så jag väckte Gunnar där vi 02 och sa att jag trodde det va dags. Han flög upp och började yra omkring som en höna i lägenheten, haha. Ringde till förlossningen och berättade att första förlossningen hade gått relativt fort, eller ja, fort gick det ju med tanke på att jag va förstföderska då. Hon tittade in journalen och sa att det bara va att komma in för att vara på den säkra sidan, även fast värkarna bara kom var 5-7 minut. Jag väckte morsan och sa att vi skulle åka in.
In i bilen, och så var vi på väg. Värkarna blev intensivare men de var fortfarande hanterbara även om de gjorde ont. Vi satt och pratade och skämtade på vägen in, mellan värkarna såklart.
In kom vi till undersökningsrummet vid 03. Blodtrycksmojängen verkade inte fungera, en tredje person kom in, och till vår förvåning var det barnmorskan som förlöste Maya, ingen kunde bli gladare än jag för hon var ju så himla bra! Hon kände igen oss också, så det va ju skoj. Blodtrycket blev taget, och så var det dags för att känna hur öppen jag va. Först Britta-Lena (barnmorskan) och sedan en student... och efter de hade vart där och pillat gjorde värkarna ännu ondare, jag bad om att få epidural, men va tvungen att vänta till mätningen var klar. Sen undersökte de mig igen, 5 cm öppen. Pang bom så kom värkarna varannan minut, jag bad och bönade om epidural men de va ju tvungna att ge mig antibiotikan mot gbs-bakterien först, och då visste jag innerst inne att jag inte skulle få någon epidural. De hade världens problem att få in den där jävla kanylen i armen, de stack mig på handryggen på båda händerna, på sidan av handleden och i armvecken. Satt på sängkanten i förlossningssalen då, med lustgasen i ena näven och försökte koncentrera mig på att sitta stilla när värkarna kom så de kunde få in kanylen nångång! Mellan värkarna fortsatte jag be om epidural även fast jag visste att det var försent, sa att jag hellre grävde ner mig och dog än att få nästa värk. Fick värkar varje till varannan minut, och jag började stöna i varje utandning. Och så försökte de ju muntra upp mig att jag va ju så duktig med lustgasen, att jag hade rätt teknik. Själv tänkte jag att den där jävla lustgasen kunde skita ner sig, för det hjälpte inte ett dugg mot smärtan, blev bara lite yr och illamående och jag sa gång på gång att jag trodde jag skulle kräkas. Jag behöll i alla fall lugnet trots att jag ville dö vid varje värk. Äntligen fick de in nålen och de kunde börja pumpa in antibiotikan, fick lägga mig på rygg och så kände de hur öppen jag va.. 9 cm.. fan, tänkte jag för mig själv, det blir ingen epidural! De tog vattnet och krystvärkarna kom igång på en gång...
Mina vänner, jag har skrivit förr att jag inte förstod kvinnor som skrek under utdrivningsskedet... NU förstår jag! Krystvärkarna avlöste varandra, hann knappt andas innan nästa kom, och som jag vrålade fast bara i lustgasmasken där de bytt ut lustgasen mot syrgas istället då hjärtljuden på det lilla livet sjönk. Jag bad om ursäkt för att jag skrek när jag hann andas, haha. De tyckte inte jag skrek, bara att jag ropade lite :p
Det sjuka är ändå att krystvärkarna inte gjorde lika ont som förvärkarna... skrek gjorde jag för att det kändes så himla bra bara, fick nån slags adrenalinkick innan värken nådde toppen och då knep jag igen och tryckte på. Efter ca 15 minuters krystande kom hon äntligen ut, kl 04.44.. vårat andra underverk, med röstresurser som hette duga. Herregud, har aldrig hört en bebis skrika så högt!
Fick upp henne på bröstet och hon va ju såklart lika fin som Maya när hon föddes, en av de vackraste varelser som mina ögon någonsin skådat. Nora kändes som ett självklart namn till henne.
3470 gram och 50 cm lång... 5 gram mindre och 2 cm längre än Maya <3
 
Nu är det dags att mata det lilla mjölkmonstret innan jag hämtar Maya. Ska skriva om min vistelse på BB också.
 
 

131013

Söndag återigen. Och här sitter jag fortfarande och är smällfet.. det va då helwete! Klart jag räknat med att gå över, men jag hoppas ändå varje förbannade dag att jag ska få föda tidigare. Har testat be till den där såkallade Gud (ja, för så desperat har jag blivit!) men inte fan har jag fått nåt gensvar från denne högre makt, haha!
Foglossningen blir bara värre och värre, jag tar mig knappt fram och tillbaka till affären längre, det gör så sabla ont! I veckan kommer i alla fall min kära mor hit, wonderbar! Det betyder så otroligt mycket att få hjälp med Maya just nu, hon är mer vild än tam... är väl helt normalt som 1 åring... men det är inte normalt att försöka springa efter, krypa, huka sig och brottas med en sådan fis när man är size blåval! Gunnar har vart ledig från jobbet mer än vanligt, men vi förlorar så mycket på att han är hemma, så att mor kommer hit är ju som en Gudagåva (aah, det va SÅ han tänkte!).
När jag vart ute och promenerad så är det inte bara fogarna som bråkar, utan även bebis... Jag vet ju att hon ligger jättelångt ner, så långt ner att hon inte trillar ut (tyvärr), så det sticker ju till och ilar nåt så jävulskt i den södra regionen. Ibland undrar jag om hon typ tar sina fingrar och försöker köra ut dom?! Känns som knivar emellanåt.. ja, inte är det skönt i alla fall.
 
Ja, gott folk, detta är vad ni kommer läsa om framöver.. ett jävla gnällande från fru blåval, att hon är less på att vara tjock och fet. Detta är ta me tusan sista gången jag är gravid!!! (påminn mig om detta om några år när jag är sugen på en sladdis!)
 
 
 
 

Det där med orken...

Idag har jag vart på MVC för bebisbesiktning. Hade med mig Maya med tanke på att Gunnar jobbar förmiddag, det gick bra som tur va. Bebis verkade må bra, det enda va att jag börja "oroa" mig över att det inte är en tös längre. Jag vet att man ska vara tacksam så länge man får ett friskt barn... Hjärtljuden har legat på 125-135 de senaste gångerna, och ni vet ju myten om att tjejer har höga hjärtslag och pojkar låga. Men är ju inte alltid det stämmer :p Vissa kanske förstår hur jag känner? Har ju liksom gått och trott sen vecka 18 att vi väntar en tjej, och chocken skulle ju bli enorm om det kom ut en bebis med en liten snopp. Men tror nog att man tar sig till barnet i alla fall såklart, även om det inte blev "rätt" kön. Aah, det är så svårt att förklara! Jaja, så länge ungen är frisk så är jag glad såklart, och jag blir ju inte ledsen om det är en pojk, kommer bara bli väldigt förvånad ;p
 
I förmiddags bakade jag en äppelkaka, och Maya va med på ett hörn (med att äta äppelbitar) och den blev faktiskt himla god, trots att jag gjorde en utan ägg. Men nu i eftermiddag har jag känt mig nästintill orkeslös.. vill bara lägga mig ner och titta i taket. Maya är dock på jättebra humör, så det är en himla tur det, och det känns skönt att hon är så duktig på att leka själv just nu. Känner mig dock usel som inte orkar stimulera henne mer för tillfället... Helt otroligt vad lite kroppen orkar nu för tiden! Fast å andra sidan gör jag inte så lite ändå :p Tar ju hand om en liten vild huligan och även hemmet. Vill att det ska vara fint när min äkta hälft kommer hem.. såklart har han sagt att det verkligen inte är nödvändigt, men det känns bra för mig, att faktiskt kunna åstadkomma nånting här hemma, så känner jag mig inte SÅ värdelös, haha.
Och sen börjar det ploppa ut nya ord från Maya, och det är så himla kul :D
Så nu säger hon; hej, oj, titta, kisse, titti (pippi), där, mamma och pappa. Det kanske inte är så jättemånga ord, men jag är stolt som en höna i alla fall ;)
 
Bjussar på några instapics.. för jag är däremot alldeles för lat för att föra över bilder från telefonen till datorn (som ju är väldigt ansträngande fysiskt, NOT!).