Om mig och mitt liv

Ska försöka lägga mig strax... Gunnar har åkt på att jobba inatt igen och även natten mellan torsdag-fredag... så typiskt. Maya är dyngförkyld, kladdig i ögat, feber och har antagligen fler tänder på g då hon dreglat floder idag. Somnade sent och vaknade strax efter 21.30 och va otröstlig till nyss... gav en Alvedon och jag hoppas den gör under. Dessutom har mina höfter strejkat idag.. haft sjukt ont att jag knappt kunnat gå, inte tagit mig utanför dörren. Är så roligt när allt kommer på samma gång...! Känt mig som en riktig gnällspik idag, även om jag inte visat det för Maya och Gunnar.

 

Mackan har i alla fall varit i kontakt med polisen idag igen. Pappas kropp skulle transporteras till Umeå först på måndag nästa vecka, och efter det kan vi förhoppningsvis börja planera begravningen. Kommer få ta över kontakten med polisen då Marcus börjar jobba igen, han kan ju inte gå ifrån när han är på jobbet. Men tänkte ringa imorn då jag har lite frågor som snurrar i skallen...

Kändes olustigt att ringa till ÖstersundsPosten och säga upp pappas prenumeration... att bara säga att han är död känns helt sjukt. Trodde inte jag skulle bli så berörd som jag ändå blev över detta... Har väl haft nån slags mur uppbyggd omkring mig som nu rasade samman kanske? Ångrar i alla fall inget jag sagt om honom, jag har vart väldigt besviken på honom genom åren, och det har så mycket att göra med saker som skett i min barndom och som sedan fortsatt upp till vuxen ålder. Jag ska dock inte älta det, för det hjälps inte direkt... Hade så gärna velat ställa honom mot väggen, men tiden var aldrig rätt, och det va väl lika bra det kanske.

Just nu ser det ut som att vi åker upp nästa torsdag... Nu när pappas död är ett polisärende så måste Marcus skriva en fullmakt på att även jag får gå in i lägenheten, tror det hade med det att göra i alla fall. Hade det vart mig de kontaktat och Mackan åkt upp innan mig så hade det vart jag som fått skicka en fullmakt om att han har tillåtelse att beträda lägenheten. Detta för att det finns många syskon som ryker ihop i och med någon närståendes död, stört nog. Jaja, det blir nog bra...

 

Är det inte lite konstigt att så fort nåt tragiskt händer i ens liv så höjs besöksstatistiken drastiskt... Vet ju själv hur jag vart när jag sett nån som drabbats av nåt tråkigt, man är nyfiken, man undrar hur det går, man känner för personen osv...

Jag hoppas lika många kommer titta in när våran lilla tös föds, är ju åtminstone en rolig grej och som man gläds för..

 

Är en himla tur att jag har min älskade make att ta hjälp av och min bästaste mor som alltid ställer upp <3

 

Gonatt.