Om mig och mitt liv

Första gången på jag vet inte hur länge som jag sitter vid datorn. Har städat lite här hemma... Nora är nöjd med att ligga på mage här i soffan en så länge, kors i taket! För er som inte vet så kräver denna lilla dam extremt mycket närhet.. skriker så fort en lägger ner na, phust.

 

Såhär gick det till när Nora kom till världen:

 

Fick rycket och körde storbakning mitt på dagen. Drog till med blåbär-och hallonpaj, drömmar och scones. Morsan sa att inatt ska du se att det drar igång, bara för att jag fick idiotrycket. Jag tänkte att det inte skulle göra det, jag ville inte att det skulle dra igång heller med tanke på att en klass 2-varning var utfärdat för den beryktade stormen Simone. La mig vid 21 på kvällen för jag va trött.. hade haft lite förvärkar på kvällen, men det va såna där mesiga svaga som jag haft ett par veckor. När jag väl la mig så kände jag att de kom mer regelbundet och att de inte försvann... bad en stilla bön över att det skulle dra igång på riktigt. Mellan 21.30 - 02.00 ca så låg jag och klockade värkarna, och andades genom varenda en. De gjorde inte jätteont, men kände mig orolig över att det kunde gå fort denna gång. Så jag väckte Gunnar där vi 02 och sa att jag trodde det va dags. Han flög upp och började yra omkring som en höna i lägenheten, haha. Ringde till förlossningen och berättade att första förlossningen hade gått relativt fort, eller ja, fort gick det ju med tanke på att jag va förstföderska då. Hon tittade in journalen och sa att det bara va att komma in för att vara på den säkra sidan, även fast värkarna bara kom var 5-7 minut. Jag väckte morsan och sa att vi skulle åka in.

In i bilen, och så var vi på väg. Värkarna blev intensivare men de var fortfarande hanterbara även om de gjorde ont. Vi satt och pratade och skämtade på vägen in, mellan värkarna såklart.

In kom vi till undersökningsrummet vid 03. Blodtrycksmojängen verkade inte fungera, en tredje person kom in, och till vår förvåning var det barnmorskan som förlöste Maya, ingen kunde bli gladare än jag för hon var ju så himla bra! Hon kände igen oss också, så det va ju skoj. Blodtrycket blev taget, och så var det dags för att känna hur öppen jag va. Först Britta-Lena (barnmorskan) och sedan en student... och efter de hade vart där och pillat gjorde värkarna ännu ondare, jag bad om att få epidural, men va tvungen att vänta till mätningen var klar. Sen undersökte de mig igen, 5 cm öppen. Pang bom så kom värkarna varannan minut, jag bad och bönade om epidural men de va ju tvungna att ge mig antibiotikan mot gbs-bakterien först, och då visste jag innerst inne att jag inte skulle få någon epidural. De hade världens problem att få in den där jävla kanylen i armen, de stack mig på handryggen på båda händerna, på sidan av handleden och i armvecken. Satt på sängkanten i förlossningssalen då, med lustgasen i ena näven och försökte koncentrera mig på att sitta stilla när värkarna kom så de kunde få in kanylen nångång! Mellan värkarna fortsatte jag be om epidural även fast jag visste att det var försent, sa att jag hellre grävde ner mig och dog än att få nästa värk. Fick värkar varje till varannan minut, och jag började stöna i varje utandning. Och så försökte de ju muntra upp mig att jag va ju så duktig med lustgasen, att jag hade rätt teknik. Själv tänkte jag att den där jävla lustgasen kunde skita ner sig, för det hjälpte inte ett dugg mot smärtan, blev bara lite yr och illamående och jag sa gång på gång att jag trodde jag skulle kräkas. Jag behöll i alla fall lugnet trots att jag ville dö vid varje värk. Äntligen fick de in nålen och de kunde börja pumpa in antibiotikan, fick lägga mig på rygg och så kände de hur öppen jag va.. 9 cm.. fan, tänkte jag för mig själv, det blir ingen epidural! De tog vattnet och krystvärkarna kom igång på en gång...

Mina vänner, jag har skrivit förr att jag inte förstod kvinnor som skrek under utdrivningsskedet... NU förstår jag! Krystvärkarna avlöste varandra, hann knappt andas innan nästa kom, och som jag vrålade fast bara i lustgasmasken där de bytt ut lustgasen mot syrgas istället då hjärtljuden på det lilla livet sjönk. Jag bad om ursäkt för att jag skrek när jag hann andas, haha. De tyckte inte jag skrek, bara att jag ropade lite :p

Det sjuka är ändå att krystvärkarna inte gjorde lika ont som förvärkarna... skrek gjorde jag för att det kändes så himla bra bara, fick nån slags adrenalinkick innan värken nådde toppen och då knep jag igen och tryckte på. Efter ca 15 minuters krystande kom hon äntligen ut, kl 04.44.. vårat andra underverk, med röstresurser som hette duga. Herregud, har aldrig hört en bebis skrika så högt!

Fick upp henne på bröstet och hon va ju såklart lika fin som Maya när hon föddes, en av de vackraste varelser som mina ögon någonsin skådat. Nora kändes som ett självklart namn till henne.

3470 gram och 50 cm lång... 5 gram mindre och 2 cm längre än Maya <3

 

Nu är det dags att mata det lilla mjölkmonstret innan jag hämtar Maya. Ska skriva om min vistelse på BB också.