huga..
Går fortfarande omkring med denna jävla ångest. Känslan av att känna sig kvävd samtidigt som det känns som att bröstkorgen ska sprängas och kroppen splittras i tusen delar. Anstränger mig hårt varje dag att försöka agera normalt... vissa genomskådar mig, andra inte.
Igår var det så illa att jag fick ringa hem Gunnar, jag klarade inte av allt själv. Imorn ska han åka till Danmark, och det behöver han verkligen! Han är i ungefär lika "bra" skick som mig.
Lägenheten vi ville ha kommer vi antagligen inte att få.. men det är ju som vanligt, dumt att få lite välbehövlig medvind när man behöver den som mest.
Den ljusglimt jag har att se fram emot är att mamma kommer ner närmare slutet på månaden. Ska bli så skönt!