Som många av er vet har vi det tufft med den yngsta i familjen. Men det är så mycket mer än så som gör så att måendet drabbats... jag tänker på hur mycket som skett de senaste 3 åren. För det första har vi hamnat i en ekonomisk situation där vi lever på -3000kr under existensminimum, OM inte Gunnar jobbar extra vilket han gör i princip varje helg. Jag är själv väldigt mycket med barnen, i och med att Gunnar jobbar. De är inga odågor som är extremt jobbiga att ta hand om, de har som alla andra 1,5 och 2,5 åringar väldigt mycket energi och busar mycket. När det inte är dagis är jag/vi ute med dom minst 3-4 timmar om dagen, minst alltså. Gunnar har sina svackor periodvis i och med vissa händelser i sitt liv som nog kommer påverka honom på ett eller annat sätt livet ut. Det är så lätt för andra att säga att "det är bara att glömma och gå vidare". Klart man går vidare, men ibland halkar man ner för trappen och hamnar i det förflutna en sväng, det är mänskligt. Jag har förlorat människor som jag älskat (och älskar fortfarande) de senaste 2 åren, människor som alltid kommer ha stora platser i mitt hjärta. Allt detta har gjort att jag på nåt vänster drabbats av panikångest.. och så bristen på sömn är en stor bidragande faktor. De senaste dagarna har jag känt hur ångesten smugit sig på, men det har liksom varit hanterbart, jag har tagit "fighten" i skallen och sen har det varit bra. Idag kände jag hur allt bara eskalerade allt eftersom tiden gått... va på väg upp till min Vc i förmiddags, men det va så jävla mycket folk på drop-in'et så jag vände i dörren. Och när jag skulle hämta töserna på dagis så brast det totalt. Kunde varken styra andning eller tal, Susanne som jag pratade med förstod på en gång vad som skedde. Jag va helt oförberedd på detta, trodde att jag skulle klara att hålla det tillbaka. Hon gick iallafall in och ringde Gunnars jobb efter att jag lugnat mig, sedan skickade hon iväg mig till jouren och behöll barnen tills Gunnar kom. Är så otroligt glad över vilken bra förskola barnen hamnat på, eller snarare glad över vilken snäll, förstående och engagerad personal de har! Tänker inte sitta och hysha över min rådande situation och mitt mående, bättre att vara ärlig än att sedan få en käftsmäll över att man inget sagt. Fick Atarax utskrivet, och det hjälper otroligt bra, synd på biverkningen att man blir lite smågroggy. Men hellre det än den där kvävande känslan som sitter över brästkorgen.
Dags att lägga sig... Nora har redan vaknat 2 gånger och somnat om,zzz...