Jag känner att jag blir mer och mer nedbruten, och det är precis det hon vill. Jag vill inte visa det för henne, men snart kan jag inte dölja all min ilska och framförallt mitt hat gentemot henne! Va upp till bostadsbolaget idag för 3dje gången detta år och berättade om senaste dispyten med tanten... Eller ja, senast va för 2 veckor sedan då hon gick fram till Gunnar och sa "Det märks redan nu att det är något fel på dina barn." Gunnar behandlade henne bara som luft, vilket vi tydligen bör göra enligt många andra. Jag hade antagligen nallat ur och börjat skrika, och det är ju den reaktionen hon vill ha. Hon vill framstå som ett offer inför andra. Ångesten har sköljt över mig i vågor idag, trots att jag tagit en Atarax. Jag bad kvinnan på bostadsbolaget på mina bara knän om vi kunde få komma före i kön på något vis om vi hittar något vi gillar, men nej, det tillåter inte hyresrättslagen. Vi ska alltså fortsätta att bli provocerade och trakasserade av denna människa. De tycker det alltså att det är bättre att en hel familj ska bo kvar och må skit. Och våran älskade fina Maya som är så rädd för denna granne... Hur ska vi kunna skydda henne helt från grannen? Jag vill inte att våra barn ska se hur jag mår psykiskt, jag kämpar för att hålla allt inom mig.
Jag brukar inte vara den som avundas mina vänner, men nu gör jag det... Det jag avundas är att de kan få lånelöfte, men det kan inte vi, inte än på minst 3 år... och att bo kvar här i 3 år går absolut inte! Hade jag inte haft mina älskade fina barn och min underbara man så vet jag inte hur långt jag sjunkit. Fan att man ska behöva hamna i kläm... vad har vi gjort för att förtjäna grannen från helvetet?!
Kvinnan på bostadsbolaget sa att vi inte skulle ta på oss några offerkoftor... Vad ska vi göra då?! Vi ska sätta ner foten och säga "vi tolererar inte detta beteende..." Att föra en konversation med denna granne fungerar inte, det går inte ens att säga till henne för hon står bara rätt i nyllet på en och skriker. Skriker vilken usel och dålig förälder man är... att jag ska passa mig... påstår att jag är förtryckt av min man... att jag/vi förvränger allt till våran fördel... ja, listan kan göras lång. Det som skrämmer mig mest är att hon jobbar med människor!
Jag känner att jag bara måste häva ur mig allt... trots att det inte hjälper ett jävla skit. Är så arg, rädd och besviken...