Vila i frid

Fick precis reda på att en av mina mostrar dog ikväll, knall och fall. Jag är nog rätt chockad, för det kom verkligen oväntat. Det sägs ju att dör 1 så följs det av 2 dödsfall till. 1 kvar detta år då, om jag inte räknar med pappas sambo som dog i slutet på december... Kan ju alltid hoppas att det inte blir någon mer nu!
Hade tänkt att lägga mig tidigt, men känslan jag har är så olustig... Även om det är år sedan jag träffade Ingrid sist så känns det så sorgligt, hon är ju ändå en i familjen, och så tänker jag på min finaste mamma som är ensam där uppe i norr.

Ja, jag måste försöka smälta lite att det faktiskt är såhär livet är... Människor i familjen och i ens närhet lever inte för alltid. Jobbigt när det inträffar bara =/

SOS alarm, vad kan vi hjälpa till med?

Fy vilken natt säger jag bara.
 
Igårkväll stax efter 23 kommer Gunnar upp och säger att han har såna bröstsmärtor... Att det krampar i bröstet på honom. Han lägger sig på golvet i hallen orörlig.
Jag sätter mig och googlar först, men när jag hör hur han åmar sig så ringer jag 1177, och där var det kö som vanligt. När jag väl kommer fram har jag vart och känt på Gunnar, alldeles kallsvettig. Jag frågade om jag skulle ringa 112, och det tyckte hon. Jag ringer dit, en trevlig kvinna svarar och frågar vad hon kan hjälpa till med. Jag ser till att behålla mitt lugn även fast jag tänker de värsta tankarna: "tänk om det är hjärtinfarkt, eller kärlkramp... nu ligger han här och dör!". Jag förklarar situationen och hon säger med en gång att hon skickar en ambulans. Där borde jag känt mig bättre, men det blev snarare värre, med tanke på att det kunde vara livshotande. Det va nog de längsta 20 minutrarna i mitt liv! Jag behåller lugnet, men inombords är jag panikslagen. Ambulansen kommer och jag går ner och öppnar. De kommer upp och tar ett EKG på Gunnar, det ser bra ut, tack och lov! Kärlkramp trodde de inte, för han hade inte alla symtom. Han berättar att han även haft problem med att äta förra veckan, han har fått som kramp i svalget och strupen. De vill ta med honom in för att kolla upp honom ordentligt. Då kändes det tryggt, då visste jag att han skulle vara i goda händer.
Han va inne i några timmar, så vid 3-tiden kommer han hem. Han berättar att det är allvarlig stress han lider av. Han fick nån medicin på akuten som tog bort de värsta smärtorna. Antagligen så kan det vara magsår, och det kan yppa sig som kramp i bröstet. Är det ett blödande magsår är det allvarligt, så jag vill följa upp detta med en gastroskopi på honom.
Vi vet precis vad stressen beror på... han jar ju knappast haft ett lätt liv, och vi kämpar ju med vissa saker som tillhör hans förflutna.
 
Men nu kan allt bara bli bättre. Läste att kroppen kan reagera på detta vis efter en hetsig period, kroppen tillåter sig att släppa lös allt när man slappnar av.
 
Nu ska snart ta en 2 minuters dusch för att göra mig iordning och träffa Camilla en sväng, sen blir det ultraljud, efter det lek i parken med och tillsist gör jag mitt sista dubbelpass på Friskis för denna säsong =)

Ååh!

Längtar verkligen så mycket till imorn! Ultraljud igen för att kolla hjärtat och kamrarna på det lilla livet... och könet ska vi ju titta också, och se om barnmorskan såg rätt förra månadagen =)
Spelar egentligen ingen roll vad det är för kön, huvudsaken att den är frisk, men klart vi är nyfikna! Det är ju ganska så praktiskt att spana in könet för att se om vi måste sålla bort klänningarna eller om vi kan hänga upp dom igen.
 
Får väl ta och slänga i lite vax i skallen och smeta på mig mascara och kajal... idag är de mörja ringar vääääldigt framträdande, vägrar att se så sliten ut som jag känner mig! Självförtroendet går ju i bott nu när jag börjat lägga på mig igen...
 
BusMayan <3
och bulan! Idag går jag äntligen in i vecka 19 :D